livetutanolle.blogg.se

Nu har jag jobbat i fyra veckor. De tre första veckorna jobbade jag halvtid och nu, denna veckan har jag jobbat heltid. Jag följer mitt schema ganska bra, går upp kvart i sex och är på jobbet sju. På måndagar jobbar jag till 19 för att kunna sluta tidigt på fredagar och dagarna däremellan jobbar jag till 16. Tränar 5 dagar i veckan, lagar mat varje dag, pysslar med min lilla "pysselhobby". Dagarna rullar helt enkelt på. I tisdagas var jag och Andreas hos kuratorn igen. Jag hade längtat efter att åka dit eftersom det känts som länge sedan jag och A egentligen pratat om hur vi känner nu. Tyvärr kändes kuratorn rätt stressad och efter ett ganska kort möte var det sagt att det här var sista gången. Det kändes lite avhugget på något sätt, men jag antar att vi verkade må för bra för att ta upp hennes tid mer. I april börjar vi ändå i en samtalsgrupp som Stockholms sjukhuspräster bjudit in till. Det kommer vara sex träffar under våren med andra par som varit med om samma sak och det ser jag fram emot. 

Att jobba går ganska bra. Det har varit hektiska veckor, något jag å ena sidan trivs med, men som å andra sidan är rätt krävande. I veckan hade jag ett samtal med en medarbetare för att prata om hur hon mår. Det blev ett känslosamt möte för när hon frågade hur jag mådde började jag gråta och då började hon gråta och sedan satt vi där och grät båda två. Men det var helt ok och kändes väldigt mänskligt i den situationen. I vanliga fall, alltså "innan", har jag inte särskilt lätt för att gråta, så det är lite ovant för mig att göra det så ofta. Men det är skönt, det släpper på spänningar. Jag har t ex gråtit två gånger i veckan för att prinsessan Lilian dött och då har jag egentligen knappt vetat vem hon var. Livet börjar väl bli sig ganska likt som det var innan. Vi är kanske lite mer känsliga och lättstötta ännu. I fredags när jag lyssnade på P3 sa den där skrikhalsen Kordio (eller vad han heter) att alla mammor som inte har ihjäl sina barn är väl fantastiska mammor. Så urbota idiotiskt. Jag fick byta kanal. Inte heller är vi nog lika sociala ännu. Vet inte vad det beror på egentligen. Det känns kanske lite som att vi tror att andra tror att vi "förstör stämningen" på kalaset, typ eller så tror faktsikt andra att vi förstör stämningen eller så är det vi själva som är rädda för att förstöra stämningen. Antar att allt har sin tid och saker får ta den tid det tar.

Om någon undrar hur det blir med nästa IVF så behöver vi tack och lov inte vänta ett helt år. Säkerligen kommer det krävas ett antal försök och vara ännu jobbigare än de förra gångerna med mycket hopp och förtvivlan. Skulle det lyckas lär det märkas så småningom och om inte så, ja, då märks ju det också. Jag är egentligen rätt ohemlig av mig och känner inte att det varken blir mer eller mindre jobbigt om andra runt omkring mig vet vad och när saker sker, men eftersom min make är mer av den hemliga sorten sätter jag punkt där.

Just nu känner jag mig så glad över alla som varit så snälla och omtänksamma bara de senaste dagarna, fina P och K som vi var och fikade hos och där det inte gjorde något att det kom lite tårar, lilla systerdottern som är så söt och som jag lekte katt med för att få kela lite extra med henne, gamla, vackra tant A som blev så himla glad när jag hälsade på, min kära kollega som gav mig en stor låda med fin choklad innan hon gick hem i fredags, min syster som stickar sockar till mig, min lilla pappa och Barbro, B som jag hade en så fin och mysig helg med förra veckan och som gav energi för hela veckan, min tjocka katt som är den keligaste som finns och så Andreas förstås som ger mig fjärilar i magen nu när vi inte setts på några dagar och som gör mitt hjärta alldeles varmt. Jag är nog mest glad över att jag kan vara glad. Att jag kan uppsaktta saker och inte bara fastnar tankar på hur det skulle ha varit.