livetutanolle.blogg.se

Hudlös

Jag känner mig hudlös. Som om jag inte har något skydd mot omvärlden. En otrevlig kommentar från någon i affären, om Andreas är lite irriterad, något på tv, ja vad som helst egentligen gör mig illa berörd. Det är värst på morgonen, det tar flera timmar innan jag tar mig ur sängen - först måste jag bygga upp någon slags mental kraft för att gå upp och möta livet. Det är nog för att jag är utan hud som jag inte heller vill prata i telefon, gå utanför lägenheten eller träffa folk. Kanske kan lite mindre hud på mig vara bra. Jag har ofta känt att jag har för mycket hud, har haft lite förståelse för människor som inte bara kan ta tag i sig själva, som är för känsliga eller som inte kämpar tillräckligt hårt. Nu vet jag hur det är och har mer förståelse för den som inte alltid klarar av att vara tuff i den här hårda och krävande världen. Samtidigt betyder mindre hud att känslorna och empatin är närmare till hands, att jag lättare kan sätta mig in i andras svårigheter.. det är nog något jag ska försöka bevara.

Skratt

Andreas tog fasta på det diakonisten sa; man måste tillåta sig att skratta för att också orka med att vara ledsen. A är en person som skrattar ofta, mycket och gärna underhåller sig själv och andra - ett typiskt mellanbarn. I början orkade jag inte med några större portioner av annat än sorg. Jag ville vara inne i sorgen hela tiden, det var där jag kände ro. När jag inte grät och var ledsen blev jag trött. Nu kan jag skratta oftare utan att bli trött och det känns skönt. 

Ilska

Jag känner ibland också ilska. Jag tänker ofta "fan, jävla, helvetes skit - varför blev det så här?". Och jag är avundsjuk på alla gravida eller folk med barn. Jag har också slängt en väldigt dyr och fin vas i golvet och slängt igen några dörrar, skrikit och vrålat, så jo, lite ilska har även kommit ur mig. 

Första natten på sjukhuset, timmarna efter att Olle hade dött, låg jag och tänkte på jobbet. Jag tänkte på vilka problem som finns och på vilket sätt jag skulle ta itu med dem när jag kom tillbaka. Jag kan egentligen inte förstå hur jag kunde tänka på jobbet i den situationen, men jag tror att det måste ha varit ett sätt att skydda mig själv på. Att hjärnan inte lät mig ta in fullt ut vad som skett, utan uppehöll tankarna på annat.