det medicinska
Förra veckan var vi hos läkaren för att få veta vad det var som hade hänt. Provsvaren från obduktionen och moderkakan hade inte kommit ännu, men jag tror inte att de kommer visa så mycket ändå. Det som hände var helt enkelt att moderkakan lossnade och på grund av att jag inte blödde, som är det vanliga, märkte jag inget. Hade det kommit blod hade vi kanske hunnit in i tid.
Troligtvis började moderkakan att lossna under dagen. Kanske släppte den mer på kvällen och därav det onda i ryggen. Eller så var det onda i ryggen förvärkar för att kroppen märkte att Olle inte mådde bra.
När moderkakan har släppt blir magen hård och öm. Många får jätteont, det fick ju aldrig jag, utan kunde till och med sova. Riskgrupperna för moderkaksavlossning är rökare, knarkare, jätteunga eller jättegamla. Så jag tillhör ju ingen av de riskgrupperna. Läkaren sa att det inte är något som jag har gjort fel - stress, att lyfta eller ta i, äta något olämpligt osv gör inte att man får moderkaksavlossning. Att vi faktiskt ringde in till sjukhuset känns som ett under. Jag är inte den som ringer eller oroar mig i onödan, så det var helt och hållet tack vare Andreas. Det som gjorde att vi blev ombedda att åka in var att jag inte känt fostrerörelser sedan jag gått och lagt mig tre-fyra timmar tidigare, men det var egentligen inget jag själv reagerade på jättemycket.
Det går tydligen inte att se "utifrån" att moderkakan håller på eller har släppt. Det går inte att se med exempelvis ultraljud, utan det enda man kan göra är att mäta barnets puls. Också detta är ett trubbigt redskap eftersom barnet kan sova eller ha låg puls för stunden ändå. Därför måste man mäta under en längre tid innan man fattar ett så drastiskt beslut som att plocka ut barnet. I vårt fall började barnmorskan reagera när pulsen hade varit låg i tio minuter. Det vanliga är att den går väldigt mycket upp och ner hela tiden. Innan de fattade beslut om kejsarsnitt försökte de få fart på Olle genom att A satte sin mobil mot min mage med en hög ljudsignal och de knuffade på magen. Han reagerade lite på detta, men inte alls tillräckligt. All personal innan och under operationen kände sig säkra på att det skulle gå bra och blev också chockade över att han inte klarade sig.
Vi kommer nog aldrig få mer svar än så här på varför Olle dog. Moderkakan lossnade av någon anledning och det finns ingen som kan förklara varför.
Vi har fått ett fantastiskt stöd från alla läkare, barnmorskor och sjuksköterskor på SÖS. Alla har varit oerhört förstående, empatiska och vi har känt fullt förtroende för att de gjorde allt de kunde. Under hela händelseförloppet, från när de beslutade om kejsarsnitt tills de gav upp om Olles liv kände vi oss trygga med att vi var i professionella händer och att känna så tror jag är och kommer vara väldigt viktigt för oss resten av våra liv. Vi behöver inte känna några tvivel på att Olle hade kunnat levat idag, för ingen hade kunnat göra på något annat sätt. Inget som skulle kunnat förändra något.