tung dag
Har inte gråtit så mycket de senaste dagarna och tänkt att det börjar nog kännas bättre. Idag däremot var det som om flera dagars uppsamlad gråt kom ikapp. Hade inget planerat idag och Andreas var på jobbet. Började förmiddagen ganska mysigt, med att gå igenom mail och göra lite IHM jobb i sängen. När dagen passerade lunch kände jag att det var dags att komma ur sängen. Då gick det liksom inte. Det kom bara över mig att jag ju ändå inte har något att gå upp till. Tiden gick och jag kände mig allt mer nere. Klockan två ringde kyrkklockan och då tänkte jag att nästa vecka, samma tid, är det vi som ska sitta där uppe och som kyrkklockorna ska slå för.
Sedan fick jag ett mail från min akupunktör och det var som att dra ur sista kraften. Hon skrev att det var viktigt att vänta ca ett år innan man försöker bli gravid igen, för att kroppen ska läka och för att man ska ha sörjt färdigt, att det inte ska bli att man ersätter Olle. Mitt förnuft förstår ett sådant resonemang, men jag blev så ledsen. Jag vill inte ersätta Olle. Han kommer alltid vara vår första son och sina eventuella syskons storebror. Anledningen till att jag inte vill vänta är dels för att vi knappast kommer lyckas på första försöket och dels för att sorgen består av flera delar, varav en del kan minskas genom att bli gravid igen. Men den sorgen som är förlusten av Olle, den kommer finnas kvar, men det kommer den alltid att göra.
Andreas fick åka hem från jobbet. När alla ledsna tankar börjat kunde jag inte bryta dem själv. Vi gick iväg till en guldsmed vid slussen där jag beställt ett jättefint halsband med Olles namn ingraverat.