livetutanolle.blogg.se

Så har första jobbveckan passerat. Det har varit en bra vecka och jag har känt mig väldigt välkommen tillbaka. Alla medarbetare visste vad som hänt eftersom jag skrivit en information som delades ut i facken strax efter jul. Där hade jag också skrivit "..dra er inte för att komma och prata precis som vanligt eller ställa frågor om vad som hänt. Det är också ok att bara säga hej eller ge en kram." De flesta har kommit fram och gett mig en varm kram med tårar i ögonen. Lika många har väl också sagt tjena, tjena, kul att se dig igen, allt bra? Med mina egna medarbetare hade jag ett långt möte och berättade detaljerna kring vad som hänt och det var skönt att de fick veta. Det krävs dock en kraftansamling och peppning för att mobilisera samma motivation som innan. Att tänka på hur den här våren skulle ha varit tar nästan kål på livsgnistan. När jag inte tänker på det känns det mesta ändå ganska ok.

Träningen betyder oerhört mycket och jag tänker att "det håller depressionen i schack".  Jag har också gjort upp ett litet dagschema som sitter uppe på en tavla i hallen och som säkert skulle få många att undra vad för slags diagnos jag kan tänkas ha. På schemat står det när jag ska gå upp, när jag ska gå till tunnelbanan, vilken tid jag ska jobba varje dag, när jag ska ta bussen hem, vad och när jag ska träna varje dag, vilken dag jag ska handla, tvätta och städa, packlista till träningen, vad jag ska komma ihåg att ta med till jobbet och vilken tid jag ska släcka lampan och sova. Det är oerhört skönt att förenkla vardagen på det här sättet och inte lämna utrymme för varken förslappning eller funderingar på vad jag ska göra. På jobbet har jag alltid haft mina checklistor och årsplaneringar, men det är lite ovant att även ha det hemma.

Idag har jag varit på sjukhuset igen för att gå igenom alla blodprover som togs på mig och på moderkakan. Jag hade förhöjda värden på vita blodkroppar, men det spelade tydligen ingen roll. Däremot visade det sig att jag har en ärftlig defekt som gör att blodets levringsförmåga ökar. Jag har alltså ökad risk för blodpropp. Tack och lov är inte risken alltför stor eftersom defekten bara sitter i ena genen. Risken är dock högre i samband med graviditet och att blodproppen då kan sätta sig i moderkakan. Om det var det som hände är nog inte säkert, men två tredjedelar av moderkakan hade ju ett koagel, så om jag blir gravid igen kommer jag att få ta medicin som motverkar blodpropp och jag kommer medicineras en vecka innan ett eventuellt nytt kejsarsnitt.