en måndag
Måndagar brukar alltid vara hektiska dagar. Mycket möten och saker som ska tas itu med. Idag har inte varit en sådan måndag. Jag har några saker att ta itu med, men sådant som jag i vanliga fall skulle gjort utan att tänka kräver nu en rejäl kraftansamling. Jag har några jobbmail att skicka och en rapport att läsa, men jag vill inte och kan liksom inte ta mig för. Handlingskraft och disciplin, mina två vapendragare i vanliga fall, har liksom försvunnit.
Dagen idag har istället ägnats åt att sova, läsa om alternativa metoder för fertilitet, skriva här på bloggen, läsa en bok om att förlora sitt barn (Ett litet barn dör. Ett ögonblicks skillnad.) och gå ut på en rask långpromenad runt årstaviken.
När jag gick promenaden ringde jobbets företagssköterska för att berätta vart jag ska vända mig för att gå och prata med någon. Hon sa att om jag inte bearbetar sorgen ordentligt nu, kan den komma tillbaka längre fram i livet, kanske om jag blir gravid igen och då egentligen borde vara som gladast. Även min chef ringde och sa åt mig att jag måste gå och prata med någon och få hjälp. Att jag alltid vill vara så tuff och klara mig själv, men att jag nu verkligen måste ta hjälp.
När jag kom tillbaka från promenaden hade posten kommit och där låg ett kuvert till mig på hallmattan. I kuvertet var det ett fint kort från en gammal vän som jag nästan inte haft någon kontakt med på tretton år. Hon hade hört vad som hänt och ville skicka en hälsning. Jag blev glad fast ändå kom tårarna igen. Så himla fint att höra av sig och visa omtanke! Fina F, tack så mycket!
På eftermiddagen pratade jag även med Akademiska sjukhuset i Uppsala för att beställa en läkartid för att planera en ny IVF-behandling. Jag fick berätta om allt som hänt och svara på frågor om Olles vikt och längd osv. Jag fick ingen tid, men ska ringa tillbaka igen nästa vecka för att boka den. Hoppas, hoppas, hoppas att vi kan få komma igång snart..