nya tag
Ibland känner jag det som att jag överdrivit all sorg och alla känslor. När jag känner så är när jag är glad och positiv och när jag orkar ge av min energi till andra och får massa värme tillbaka. Då känner jag att nu har jag mitt gamla liv tillbaka, det bekymmersfria, starka och energiska jag, då jag orkade göra hur mycket som helst på en dag. Så kände jag i torsdags när jag varit förbi jobbet och innan jag kom till kuratorn.
När jag sa till kuratorn att "ibland känns som om det inte har hänt, att ja, jag var gravid, men det gick inte så bra, men vi får försöka igen" och "jag börjar jobba på måndag, är sjukskriven på halvtid, men struntar nog i det och jobbar som vanligt istället" märkte jag att hon blev bekymrad. Hon sa att jag kan känna mig förvirrad i mina känslor, när inget i omgivningen bekräftar att något fruktansvärt har hänt och allt börjar rulla på igen. Hon tyckte att jag skulle skynda långsamt med allting, inte ta tag i några stora projekt på jobbet, vara tydlig mot chefen att jag behöver mer tid och att sjukskrivningen är en markering för mig själv och för andra att det faktsikt har hänt något som skakat om allt i min tillvaro. Hon sa att energi går åt länge efteråt till att hantera det som skett och att dagarna behöver innehålla utrymme för att ha tid att ta emot tankar som kommer kring det som varit och det som skulle vara. Jag skulle gå hemma nu och ta hand om Olle, inte alls jobbat. Hon tryckte på några knappar som för att visa att jag inte är "klar", såren behöver fortfarande tas om hand ibland. Den trasiga trasan jag kände mig som resten av dagen gjorde att jag förstod att det låg något i det hon sa och att jag ska ta det lugnt och tänka på det där med balans och tid för tankar också.
När vi var hos barnläkaren igår gick vi igenom obduktionsprotokollet - mening för mening i de fem sidor långa protokollet. Olle var fullt frisk. Allt var normalt. Han var till och med en centimeter längre nu, 44 cm. Att inget var fel på Olle känns förstås skönt att veta, då behöver vi inte oroa oss om vi får fler barn. Samtidigt känns det också ännu jävligare att den enda förklaringen vi någonsin kommer få är "otur". Vilken underdrift, otur. Barn som föds i vecka 31 ska inte ha några som helst problem att klara sig, så det var helt enkelt för att han inte kom ut i tid och fick syrebrist till följd av att halva moderkakan lossnat från livmodern som var anlednigen till att han dog. Vad som hade varit "i tid" har jag grubblat mycket över, men ingen av läkarna vi träffat har kunnat svara på det. Andreas frågade hur många barn som inte överlever på ett år på SÖS i samband med förlossningen och vi fick svaret att det var ca fem. Det föds ca 7000 bebisar per år på SÖS så alltså är risken 0,07%, men då är det också barn som det är något fel på. Så ja, att vår Olle inte överlevde fast han var helt frisk och så "klar" var helt enkelt en jäkla otur.