28 februari
Lilla, fina Olle. Idag var dagen då han skulle födas. 28 februari var den stora dagen, dagen jag fantiserat om sedan i juni - hur jag skulle sitta i fåtöljen på natten och bara andas genom värkarna, som jag lärde mig på profylakursen. Hur vi sedan skulle åka till bb, hur jag skulle få hur mycket massage som helst av Andreas (för en gångs skull) och äta godis om jag ville. Sedan såg jag framför mig vilken naturbegåvning jag skulle vara på att föda barn och hur vår bebis sedan skulle ligga där på mitt bröst och vi skulle få veta om det var en pojke eller flicka. Jag har istället tänt ett ljus för lilla Olle i bokhyllan nu och pussat på hans foto i ramen.
Jag höll ihop hela dagen idag, fast jag har bävat för den här dagen i nio veckor. Det var svårt på lunchen när de vid mitt bord satt och pratade om någons hund som dött och om hur hemskt det var. Jag får inte vara martyr eller belasta andra, inte på jobbet, där måste jag vara professionell. Lite grät jag när jag hade ett samtal med en medarbetare och vi efteråt kom att prata om vad som hände med Olle. Då kom det några tårar hos mig och hon storgrät. Det var samma unga tjej som mailade mig dikter ett par dagar efter att Olle dött. Fina människa!
Jag har märkt att jag har fått lättare för att prata med andra som har det svårt i sina liv. Jag sitter i många samtal med medarbetare varje dag och jag känner att det jag har gått igenom har öppnat nya perspektiv. Jag vet hur smärta känns. Det visste jag faktiskt inte innan. Den svarta avgrundsdjupa sorgen har sprängt känslorna åt båda håll. Nya rum till sorg har öppnats, men också till glädje. När jag känner glädje nu känns den mer äkta, mer ren, mer närvarande. Sorgen å andra sidan, när den kommer, är skrämmande, okontrollerbar och övermäktig.
Just nu lyssnar vi, kanske som alla andra, mycket på Sixto Rodriguez här hemma. Han sjunger om hur han förlorade jobbet två veckor innan jul. Jag förlorade mitt barn två dagar innan jul. Det känns som om jag har en upp på Gud och det är det hoppet jag lever på. Testar han mig mer, då djävlar. Fast på något sätt känns det som att det här bara är början, som om jag ska testas hur mycket jag kan klara av..