livetutanolle.blogg.se

Nu var det länge sedan jag skrev och det är nog för att vardagen bara rullar på. Livet är sig inte likt, inte alls och jag känner mig i ett konstigt "mellanläge". Sällan jätteledsen och sällan jätteglad. I måndags var jag och A på samtalsgrupp med fyra andra par som upplevt liknande som vi. Det var kyrkan som bjöd in oss till detta. Nu kommer gruppen att träffas, med de två samtalsledarna, varannan vecka under april till juni. Jag tror det blir bra, men det var mycket jobbigare än jag hade trott när det kom till vår tur att berätta vår historia. Temat var graviditet den här gången och både jag och A fick ta pauser i berättandet för att rösten inte höll. Vi fick berätta vår historia båda två var för sig och ur ens eget perspektiv. 

Jag har också bokat in mig att gå och prata med en psykolog med start på tisdag. Det känns skönt och jag hoppas att hon passar mig och att det ger vad jag behöver. 

För några veckor sedan var det urnsättning i kolumbariumet. Det var fint och stillsamt och bara jag och Andreas med. Olles gravsten är fin och len att känna på. Det sitter en nalle från morfar och Barbro på den och påskliljor i en vas.

Jag jobbar heltid sedan en månad och det har varit stressiga veckor med drygt 80 intervjuer. Det kommer vara fortsatt högt tempo hela maj och trots att jag inte jobbat så länge känns det som att jag aldrig varit borta. Lite så känns det i livet generellt - något har hänt, något är förändrat. Speciellt tydligt är det när jag träffar vänner och bekanta. Något har hänt, men det är lite diffust på något sätt. Efter tre månader sägs det att folk tröttnar på en, tappar tålamodet, orkar inte med ältande, slutar höra av sig. Känner inte direkt att det varit riktigt så hårt i vårt fall, men jag känner ändå en oförståelse nu. Folk förstår det självklara i att det är "fruktansvärt", men förväntar sig ändå att jag vid det här laget ska vara "normal".

Då och då stöter både jag och Andreas på folk som visste att vi väntade barn, men som inte vet att Olle dog. Jag hade räknat med kommentarer som "hur går det med den lille?" "va, är du kvar på jobbet, jag trodde du gått hem nu?". Det är inte roligt varken för oss eller dom som säger dessa saker.