Känslor
Aldrig i livet har känslorna varit så mycket berg och dalbana som nu. En enorm lättnad över att vi väntar barn, en fruktansvärd rädsla över att allt ska gå fel igen, en fantastisk hoppfullhet som gör livet lättare att leva och en fortfarande lika avgrundsdjup sorg över att vi inte har Olle hos oss nu. Tårar och glädje i en enda stor röra, om vartannat och hela tiden.För att öppna upp för ännu mer känslor (eller kanske bearbeta?) går jag till en psykolog varje vecka och vi går varannan vecka i en samtalsgrupp för att prata om allt kring förlusten av vår Olle. Jobbet denna vår har sedan jag kom tillbaka varit väldigt hektisk, med över femtio nyanställningar, nyckelpersoner som slutar och pussel som ska fås ihop för att rotera nya människor, samtal som ska hållas och en massa annat dagligt problemlösande. Att mina sömnproblem, som jag hade förra graviditeten, kom som ett brev på posten så fort jag visste att jag var gravid var nog inte så förvånande, men det har nog också bidragit till all röra bland känslor och tankar.
Ibland känns det som om jag aldrig kommer känna mig helt och äkta lycklig igen, för att allt alltid kommer vara täckt av ett grått nät som inte går att få bort. Ibland känner jag mig helt lycklig. Ibland blir jag ledsen för att jag inte under den här graviditeten kommer kunna vara lika naivt glad över undret som växer i mig, utan hela tiden får gå med tankar som "ja, vi får väl se hur det går..". Ibland blir jag rädd för att vårt kommande barn ska tro att det egentligen var Olle vi ville ha. Ibland tänker jag att det här barnet kommer ta skada av all den oro vi känner, hur försiktiga vi är hela tiden och hur överbeskyddande vi kommer vara.
Vissa dagar känner jag mig som en "vanlig" gravid, som räknar veckor, läser om bebisutvecklingen och fantiserar om hur det kommer vara sen. Jag vill ju att det här ska få vara den egna unika graviditet det är, med den unika människa som utvecklas i min mage. Men det är inte så lätt och det är nog orons fel. Tack och lov går jag på täta kontroller, än så länge varannan vecka, men om några veckor varje vecka. Jag har en jättebra barnmorska på specialistmödravården som säger precis det jag behöver höra; "vi har stenkoll på dig", "du kommer kontrolleras supernoga hela tiden", "ring för minsta lilla dygnet runt" osv. Sedan i måndags jobbar jag 75%, mest på grund av sömnlösheten, som ju gör mig helt slut.
På jobbet har jag berättat för de närmaste att jag är gravid, men jag vet att det har tisslats och tasslats ett par veckor eftersom magen inte går att dölja längre. Först idag började några medarbetare våga fråga om det kanske var så att det var dags igen, jag blir rörd över allas fina stöd, en blev tårögd, en annan blev så glad att hon sa att hon fick rysningar, många kramar och många förmaningar om att stressa mindre och lyssna på kroppen.
Det här blir det sista inlägget jag skriver i den här bloggen. Sorgebearbetningen efter vår Olle fortsätter varje dag och hela tiden, den blir inte mindre i och med en ny graviditet, men livet går vidare och hur det nu än går den här gången har jag ju nu ett nytt litet liv i magen att knyta an till, vårda och lära känna där i magen. Och eftersom den här bloggen bara är för Olle känns det rätt att sätta punkt här och nu.
Tack alla ni, vänner och okända vänner för att ni läst och följt mig genom dessa månader sedan den 21 december förra året. Ni har varit en trogen skara och det har känts fint för mig.
Må din väg gå dig till mötes,
och må vinden vara din vän,
och må solen värma din kind,
och må regnet vattna själens jord,
* * * * *
och tills vi möts igen
* * * * *
må Gud hålla dig i sin hand
irländsk visa/svensk psalm som vi sjöng på Olles begravning
