livetutanolle.blogg.se

Jag har så många underbara minnen från tiden då jag var gravid. Jag vill komma ihåg alla dessa minnen, för det är den mesta av tiden vi fick med Olle.

Jag kommer ihåg när vi var och satte in äggen. Två stycken fick vi tillbaka, men vi kände oss ganska pessimistiska ändå, eftersom det var dålig kvalitet på båda. Ändå visste jag nog från dag två att jag var gravid, för kroppen kändes helt annorlunda.

När de två veckorna gått och jag kunde göra testet och det visade positivt släppte jordens tyngd från axlarna. Jag fokuserade mycket på att vara i balans, känna harmoni och Andreas vakade över mig så att jag bara åt ekologisk mat.

Veckorna gick i snigelfart, vi ville ju bara att de tolv första veckorna skulle passera så att det gick att få vara glad på riktigt över det här fantastiska. Sommaren fick gärna passera så fort som möjligt!

Men först skulle vi alltså vänta en hel sommar...jag minns hur galet trött jag var på jobbet så det var underbart att till slut få semster och bara kunna ta det lugnt. Under semestern åkte vi från stugan till Stockholm för att göra ett första ultraljud. Det visade att det var ett liten hjärta som slog, inte två som jag i smyg hade hoppats lite på. Hur som helst var det underbart fint att se det lilla hjärtat slå redan i vecka 8.

Tillbaka på jobbet efter fyra veckors semester gick det ett par veckor innan jag berättade. Först gjorde vi kub-testet och fick veta att allt såg så bra ut. Då vågade vi äntligen berätta för familj och vänner och alla andra. 

I vecka 18 var det dags för ultraljud igen. Den här gången fick jag gå själv för Andreas var borta med jobbet några veckor. Det var så fint att se barnet och den här gången såg man verkligen att det var en liten människa där inne. Från nu ungefär började min tid av att "boa", nu gick jag loss, precis som jag längtat efter. Jag älskade det! Jag gick till second hand affärer och köpte bebiskläder, var på apoteket och köpte allt från bröstmjölkspump till varenda liten salva som fanns på baby-hyllorna. Kollade barnvagnar på blocket, hämtade ut gratisboxar med massa jox i. Bebis, bebis, bebis... det var allt som fanns i mitt huvud och allt jag egentligen ville prata om. 

När Andreas kom hem från sin jobbresa på senhösten gjordes äntligen de större inköpen. Vi var på Ikea och köpte spjälsäng, på Barnens hus och köpte skötbord, struntade i blocket-vagn och köpte dyrast tänkbara med alla tillbehör i affären längre ner på gatan i stället. Av mamma fick jag flera lådor med bebiskläder från när jag och Kally var små. Jag tvättade alla kläder, sorterade och vikte in dem i den lilla garderoben som började bli alltmer fullproppad.

Inte nog med alla praktiska förberedelser, jag började gå på gravid-yoga och jag och Andreas var på profylaxkurs två fredagseftermiddagar. Vi övade hemma i sängen och jag började fundera närmare på själva förlossningen.

Mitt i alla härliga förberedelser fanns det också mindre roliga saker. Jag var oerhört lättstressad och mådde dåligt av att jag sov för lite. Nästan varje natt låg jag vaken flera timmar och tänkte på jobbet. Egentligen hade jag inte supermycket på jobbet, men av någon anledningen hade jag svårt att varva ner och hantera stress. Dessutom var vi i slutskedet av uppsatsen på IHM och det var mycket att tänka på med det också. Den ständiga sömnbristen, sura uppstötningar, foglossningar, konstanta sammandragningar, stress över jobb, skola och graviditeten gjorde att mitt humör och mitt fokus på balans och harmoni var långt, långt borta.

Trots det älskade jag att vara gravid och kände att det var ett tillstånd jag ville befinna mig i jämnt. Jag har aldrig varit så bekväm med mig själv och med min kropp som då. Jag älskade att ligga och känna bebisens sparkar och jag älskade att magen växte och att jag fick vara gravid i allas ögon "på riktigt".

Nu i efterhand ångrar jag inte en sekund att jag var så ivrig med att få allt klart här hemma. Jag är glad att jag tillät mig att njuta av att få fixa för mitt barn. Jag hade inte varit mindre ledsen om jag inte hade behövt packa undan allt igen. Det hade inte gjort mindre ont att förlora Olle för att att skötbordet inte hade varit uppskruvat. I stället är jag tacksam över att jag fick känna glädjen över att ställa allt snyggt och fint i prydliga rader på hyllorna. Det jag är ledsen över är att jag inte lyssnade mer på min kropp och drog ner på ambitionsnivån, drog ner på tempot och var mer lyhörd och snäll mot min kropp när jag var så trött på dagarna att hjärnan inte fungerade eftersom jag knappt sovit på flera veckor. 

Läkarna säger att det inte var någonting jag gjorde eller inte gjorde som orsakade Olles död, men jag önskar nu i efterhand att jag hade njutit mer av att vara gravid, att jag hade struntat i alla obetydliga småproblem runt omkring mig och fokuserat mer på att må bra.