livetutanolle.blogg.se

Andreas och jag klädde på oss och Andreas sprang iväg för att hämta bilen. Vi var lugna och kontrollerade, inte oroliga alls, utan snarare kände vi oss nog lite överdrivna. 
Vi ringde på dörren till förlossningen och barnmorskan jag pratat med i telefon kom och öppnade. Vi fick sitta och vänta ett tag utanför rummet på en bänk, innan hon tog oss med till undersökningsrummet. Väl där fick jag lägga mig på en brits och hon klämde på magen, vilket gjorde väldigt ont. Hon lyssnade på barnets hjärta och vi båda andades ut när det slog så jämnt och fint. Hon satte på mig ett band med någon mätare på magen som var kopplad till en skärm på väggen. Där kunde vi se hur en siffra visade varje gång jag fick en sammandragning, vilket var ungefär var tionde minut och en siffra som visade barnets hjärtljud. Jag och Andreas kände oss lugna och nöjda, skönt att hon gjorde sådan grundlig kontroll och skönt att höra och se barnets hjärta.

Barnmorskan säger att de ska mäta detta i ungefär tjugo minuter för att se att det är en bra kurva. Efter kanske tio minuter kommer hon tillbaka och säger att en läkare ska komma och kolla för hon är själv ”bara” någon underbarnmorska, typ. Inom loppet av någon minut är hela rummet fullt med folk. De presenterar sig kort, men förklarar egentligen ingenting. De kollar på datorn, ställer frågor och alla verkar ha sin uppgift. De säger att de kanske måste göra kejsarsnitt och en ung söt läkartjej ska tydligen göra detta. Jag minns att jag tänker ”är hon verkligen läkare?” men jag gillar henne och känner förtroende. Det gör jag för alla runt omkring oss, som är väldigt professionella. Någon minut senare är det bestämt att kejsarsnitt ska göras. Vi frågar vad som händer och får veta att barnet inte mår så bra, att mina sammandragningar är svaga men att barnets hjärta ändå reagerar på fel sätt vid varje sammandragning. Snabbt får jag ta massa piller, får sprutor, får hjälp av med kläderna, vi får på oss operationskläder och jag rullas iväg till ett annat rum.

I det andra rummet är det ännu fler personer. En barnöverläkare, Anna, en narkosläkare, en annan läkare med värmlandsdialekt som står vid mitt huvud hela tiden, tror jag. Och massa sköterskor och den unga snyggläkaren. Andreas får sätta sig i ett hörn och jag får en kateter, ryggbedövning och slangar i händerna. Ryggbedövningen tar nästan direkt och hela underkroppen försvinner bort.

Andreas sitter vid mitt huvud och vi säger att det fick bli ett decemberbarn istället då.

Jag känner mig trygg med att allt ska gå bra. Tänker att det blev inte riktigt som planerat, men det kan ju vara en intressant upplevelse att få bo några veckor på sjukhus först.
Efter kanske tio minuter är barnet ute och de tar honom till rummet bredvid. Andreas följer med. Mig fortsätter de att sy ihop. Någon säger ”nej men, titta vilken fin moderkaka, den är hjärtformad, visste du det?” Snyggtjejen går mellan rummen för att hålla mig uppdaterad om vad som händer. Jag är lugn och kontrollerad och får information som varken säger att det finns hopp eller att det inte finns det. De säger att de hjälper honom med andningen, men att det inte är något ovanligt att de inte kan andas själva när de är så små. Jag får veta att nu slår hjärtat av sig själv. Andreas kommer tillbaka till mig och sätter sig vid mitt huvud och jag säger åt honom att han ska vara hos barnet. Han säger att han vill vara hos mig. Då säger jag att det är för att barnet är dött i sådana fall. Andreas säger nej, men jag säger att jo, det är det visst. Jag tänker på vad det skulle innebära rent praktiskt – jag ska ju vara mammaledig 18 månader, det ska ju börja en vikarie, allt som är planerat… hur ska det gå med det?

Andreas går tillbaka till bebisens rum. Jag blir i hopsydd och när det är klart vill de ta in mig till barnets rum.
Där ligger han med tre läkare och sjuksköterskor runt sig och ena läkaren säger att de har nu försökt i 45 minuter, men att han inte kommer kunna få ett värdigt liv. Andreas frågar om de vill ha vår tillåtelse att avsluta och de vill de. Andreas äger ja till det. Personalen frågar om vi vill fota honom och vi blir överrumplade av frågan. Jag känner att det känns helt fel mot barnet. Personalen säger att vi kommer att vilja ha foton och att de kommer fota honom åt oss i vilket fall. De frågar om jag vill hålla honom och jag öppnar upp skjortan för att kunna ha honom mot mitt bröst. Andreas börjar gråta. Han är så len och så mjuk och så fin. Han ser så lugn och harmonisk ut. Han är så liten. Han ser helt perfekt ut, helt klar och utvecklad. Jag förstår ingenting. Precis en timme tidigare var jag gravid med mitt levande barn i magen och nu sitter jag här med mitt döda barn i famnen.

Vi rullas tillbaka till det rummet vi hade när vi kom. Andreas får dit en säng. Klockan är ett eller två på natten. Vi har barnet hos oss. De undrar om vi har något namn till honom. Mitt favoritnamn, Olle, vill jag först inte ta, det ska sparas, men det går ändå inte, det här är min Olle. Jag har tänkt på honom som en Olle i magen. All tid flyter ihop, det blir morgon, Olle hämtas eller lämnas, jag vet inte. Andreas tycker att det är jobbigt att jag vill hålla honom hela tiden. Jag kan inte tänka mig något annat. Massa personal kommer och går. Barnöverläkaren kommer. Vi ställer frågor. Vi pratar om obduktion. Vi säger ja till det. Han frågar om han får undersöka Olle nu och det får han. Han går igenom hans kropp del för del. Vi pratar och resonerar. En barnmorska hade tidigare varit inne och sagt att när de kollat ordentligare på moderkakan hade de upptäckt att en stor del av den var koagulerad. 
Alla är så vänliga. Alla tar sig så mycket tid. Sitter med oss. Kommer ofta in. Frågar om vi vill vara ensamma. Pratar.

Timmarna går. Andreas tjatar om att jag måste sova. Jag kan inte. Är helt vaken. Vill inte äta, vill inte sova. Jag tror vi slumrar någon timme på morgonen. Andreas ringer min chef vid åtta och förklarar vad som hänt. De närmaste timmarna ringer vi våra familjer och berättar. Alla blir ledsna, såklart.

Under förmiddagen kommer en kurator. Andreas är helt konstig och bara somnar hela tiden. Sedan kommer en präst. Jag tycker om att prata med henne. Hon ställer inte så mycket frågor, utan sätter mest ord på hur vi känner. Det känns skönt att känna sig förstådd utan att själv behöva beskriva. Olle är vårt barn. Olle levde i min mage. Olle kommer alltid att vara vårt barn, precis lika mycket som ett barn som levat på riktigt. Hon säger att det kan vara skönt att dela minnet av honom med familj och vänner. Att det kommer att hjälpa oss sedan och att det annars kan kännas som att det vi varit med om inte riktigt skett om det bara är vi som sett och känt honom. Det känns rätt det hon säger.

J kommer på eftermiddagen. Sedan kommer även R. De får hålla vår fina son. Det är så skönt att dela sorgen med dem. Vi gråter allihop och beundrar hans näsa som ser ut precis som min och hans öron som är identiska med Andreas. 
Prästen kommer tillbaka och hon är nog en tröst för oss alla, hon är så trygg. Läkare och barnmorskor kommer och går. Tiden flyter ihop. Klockan är halv fem och Rebecka och Johanna åker. 
Vi har skickat sms till våra vänner och skrivit vad som hänt. Alla fina svar värmer verkligen och det är ett stöd obeskrivligt stort att alla känner med oss, tänker på oss och bryr sig om.

Lite senare får vi byta avdelning, till gyn, nr 72. Vi trivdes bra på förlossningen, men jag är glad att inte behöva höra fler barnafödslar den kommande natten.

Andreas och jag pratar mycket med varandra. Vi pratar om vad som ska hända nu, vi säger att inga beslut ska fattas för hastigt, utan att vi ska prata igenom allt noga först. Jag tänker på allt praktiskt, oroar mig för jobbet, IHM, vill veta hur länge man är sjukskriven – vill att någon ska bestämma det åt mig, börjar ställa in mig på att inte vara mammaledig 18 månader, utan faktiskt börja jobba igen. Jag känner mig dum, men vill ha svar på hur länge vi måste vänta innan vi försöker få ett nytt barn. Vår läkare, Anna, lovar att ringa Uppsala och prata med IVF-kliniken och sedan höra av sig till oss vecka 2. Vi har fått återbesökstider hos både kuratorn, prästen och en läkare. Vi får massa information och träffar säkert 15 olika personer den här dagen, alla kommer och hälsar och beklagar och avlöser varandra på sina arbetspass.

Det har varit ett obeskrivligt långt dygn. Jag har inte velat äta eller sova, men får en sömntablett och sedan har 121221, Olles födelsedag och dödsdag, passerat.